Generationer har gått sedan Föregångarna utplånade sig själva, sedan utspridda överlevare begav sig ut ur de livlösa städerna och in till vildmarkens karga barm. Där fann de döden, livet, och naturens alla krafter. De som överlevde var de som omfamnade naturens krafter och levde i vördnad för dem, och de fyra främsta klanerna idag lever efter elementens lära. Klan Aska med eldens handling och passion, Klan Bris med vindens ombytlighet, Klan Storm med vattnets livnärande och obarmhärtiga kraft, och Klan Grav med jordens kalla stabilitet.

(Världen gick under i ungefärlig nutid, lajvet utspelar sig en obestämd tid efter)

Överlevnad är aldrig enkelt, det var särskilt sant i klanernas tidiga dagar, då konkurrensen över territorium och bördig mark ledde till blodiga strider. Rivaliteterna och ilskans eld brann även generationer senare, när jordbruket etablerat sig, när mat i magen och tak över huvudet inte längre var ett privilegium, även då fortsatte krigarna offra sig inför Döden.

Anledningarna till krigandets fortsättning var många, bland annat motsatte sig de framåtsträvande klanerna Klan Storm och Grav att Klan Aska och Bris fortsätter använda sig av Föregångarnas kvarlevor till en så stor grad, ett minst sagt bakåtsträvande beteende. Vid särskilt våldsamma tider stärkte Klan Storm sitt grepp över Mälaren och krävde krigare av de mindre klanerna i viken.

Till slut blev det nog och klanerna gick med på att mötas på neutral mark, och i Föregångarnas ruiner skrev hövdningarna på Eskilstunapakten, en ed som försäkrade vapenstillestånd mellan klanerna och fri rörelse mellan territorium. Än idag håller freden, bortsett från enstaka tivster byar sinsemellan.

Men fred betyder inte frid.

Vi överlevde naturens obarmhärtiga krafter inte genom att bekämpa dem, som Föregångarna gjorde, utan genom att bruka dem, känna dem, vara del av dem. I början var det vissa som var ytterst nära naturen, som visste vad som gick att äta, vilka örter som läkte, vart man skulle färdas, när vädret vände, när det var tid att så och skörda. De som känner naturens krafter och brukar dem till klanens överlevnad, dessa kallas häxor. Krigarna, de försvarar byn och klanens gränser. Häxorna, de försvarar byn och klanen på ett mycket högre plan. De upprättar andliga försvar runt byn för att fösa bort faror och sjukdom, och håller naturens krafter på klanens sida.

Många som inte kallar sig själva häxor använder sig vardaligen av enklare magi, att röra sin dryck medsols för god tur, att låta en pendel visa vägen vid ett vägskäl. För man är inte född till häxa, man är inte vald av naturkrafterna och man har inte särskilda förmågor, en häxa är någon med kunskap, erfarenhet, och ett förhållande till de krafter de arbetar med. Oavsett vad man själv tror om magins existens är häxorna livsviktiga för varenda by, då det ofta är de som har kunskap om läkekonst och medicinala växter, och håller ett skarpt öga på vädrets cykler. Vore det inte för häxorna skulle klanerna dött av infektioner och svält för länge sedan.

De som tror på häxornas makt söker ofta deras hjälp bortom det omedelbart världsliga, man ber dem att spå framtiden och utröna råd i lagda kort och kastade runstenar, att skapa talismaner för beskydd, tur, och hälsa, lyfta förhäxningar, ge tur i kärleken, och sist men inte minst, rena platser, hem och föremål från onda energier. Och javisst, man kan be en häxa lägga förhäxningar, förbannelser, och bindande formler på ens fiender, men kom ihåg att det du skickar ut i världen har en tendens att komma tillbaka till dig om du är oberedd.

Du som deltagare bestämmer själv om magin finns på riktigt eller ej, det finns inget rätt eller fel val.

Det är få som har enstaka yrken inom klanerna, alla hjälper till med något här och var och ser till att kunskap inte går förlorad med en persons bortgång, men vissa sysselsättningar kräver kunskap eller mycket tid.

• Hövding: Klanens högste ledare, förväntas hålla klanen i god ställning till naturens krafter tillsammans med Hovhäxan.
• Häxa: Byns andliga försvarare, kunnig i läkekonst och håller koll på månen och solens rörelser. Varje hövding har också en Hovhäxa.
• Krigare: Byn och klanens världsliga försvarare, patrullerar byn och klanens territorium, beskyddar transporter.
• Strävare: Vågar sig in i ruinerna av Föregångarnas städer i jakt efter användbara resurser, dessa brukar genomgå en reningsritual med en häxa när de återkommer.

Den längsta dagen välkomnar sommarens värme, den kortaste dagen varnar om vinterns ankomst.

Man sår vid och efter nymånen för att växten får hjälp av den tilltagande månen, ogräs tas bort efter fullmånen under avtagandet, osv. Grödornas element spelar också in när de är bäst att så och hur de tas hand om; eldens bönor och tomater, jordens morötter och potatis, vattnets sallat och spenat, luftens broccoli och vete.

Högtider

• Yul: Vid Vintersolståndet, då dagarna är som kortast och vi tar de första stegen in i vintern håller klanerna en ljusfestival med stora brasor och vandringar med ljus eller lykta i hand. Det är en högtid för tacksamhet, men också förberedelse för det svåra som kan komma.
• Flockljuset: Vid de första vårtecknen.
• Sädesljuset: Vårdagsjämningen är tiden så snön smält och våren har börjat, när man förbereder för att så i jorden och sommaren kan kännas av.
• Blomdagen: Välkommande av sommaren och vårens blomning.
• Midsommar: Vid Sommarsolståndet firar man med en fest som sträcker sig från dess att solen går upp tills dess att den går ner, endast det väsentliga arbete utförs och när man inte äter och stojar tar många långa promenader i den uppvaknade naturen, sf, eller en tupplur under ett träd.
• Brödskörden: Här bakar man bröd och bakverk med förra årets mjöl för att fira den komna sädesskörden.
• : Vid Höstdagsjämningen firas denna skördesfestival
• Dödsdagen: Under detta avslut på året minns man det som gått förlorat under året och de som gått bort, det är en sorgesfestival där man omfamnar Döden och Mörkret accepterar dess närvaro i våra liv. Kostymer, lekar och god mat firar det som tillkommit. På denna dags tillåts ingen strid och inga Dödsdomar.

Klanerna vet inte så mycket om världen bortom skogarna, man vet att kusten i väst är ständigt plundrad av Vikingarna från Danmark, som troligtvis även sprängde bron som ledde till det landet. Dessa vikingar har nu en fästning i Sötelge, där broarna över inloppet till Mälaren nu också blivit förstörda (Mälaren är nu en havsvik). Stockholm är en livlös ödemark, de vida ruinerna är hem till vilda rövare som inte låter någon komma in eller ut ur Mälaren via kanalerna. Men vissa kommer ibland förbi.